Av: Johanna Håkansson

Vad bra skrivit Isabella!! Det är precis så här jag känner. •suck• jag tycker folk som vet vilka mina föräldrar är borde förstå. Men tyvärr går en del på deras manipulativa maktspel. Jag har sagt upp bekantskapen, dragit mig ur ”bubblan” och har knappt kontakt med mina föräldrsr. Ringer typ och säger grattis när dom fyller år. Sedan börjar dom mala på med sitt egotrippade skit. Hur mycket dom vill tröffa mig, låtsas allt är som vanligt fast jag sagt xx antal gånger varför jag ej vill träffa dom. Rablat upp elaka saker dom gjort. Men dom tar det aldrig åt sig eller säger förlåt. Endå säger dom att dom vill ses. Jag har blockerat dom från min telefon så jag sks slippa att bli ner ringt. Om några dagsr blir jag och min man föräldrar för första gången. Mina föräldrar vet art barnet snart kommer. Jag har många tankar i huvudet om jag ska låta dom träffa vårt barn eller ej? Var då liksom? Man kan ej gå in i huset där dom bor för dom röker inne och det är vidrigt där så aldrig livet. Jag vill ej bjuda hem dom, vill ej de ska veta var vi bor. Dom vill säkert träffa bebisen och ska spela på mina skuldkänslor. Men dom kommer inte ha så mycket betydlige för vårt barn eftersom jag ej vill ha med dom att göra. Men ska man låta dom träffa barnet bara för att ”dom” ska bli glada eller ska man skita i det och tänka på oss som familj först? Hur man än gör är det svårt. Dom kommer klart bli ledsna av att ej få träffa bebisen men dom har betet sig så illa i många år mot mig och tar ej ansvar för sitt betende. Utan der ska man sopa under mattan och låtsas som ingenting. Lätt du din pappa träffa Gills när han var nyfödd eller det äe bäst att strunta i det? Har du några goda råd att ge mig? Svara gärna på min mail 🙂 kram